DEN HELIGA INKVISITIONEN




Vad var inkvisitionen?

Inkvisitionen var katolska kyrkans egen speciellt upprättade domstol, som alltsedan början av 1200-talet hade ensamrätt på att tillrättaföra alla dem som otvedtydligt handlade och trodde i strid med kyrkans heliga läror. Denna domstol hadeutomordentliga befogenheter att döma över såväl handlingar som avsikter. De som oftast fick i uppdrag av påven att verka som inkvisitorer var de så kallade menidikanterna dvs. dominikaner och fransiskaner. Dessa inkvisitorer hade en helt självständig ställning rakt under påven och kunde agera helt utan påverkan från biskoparna i det stift där de verkade. De var även befriade från det lydnadslöfte de hade till abboten i det kloster de tillhörde samt att de hade rätten att påkalla handräckning från den värdsliga övermakten. Inkvisitionen bestod av ett flertal ämbetsmän som på olika sätt bistod inkvisitorn. Det fanns delegater som skötte förundersökningar och andra formaliteter; socius – inkvisitorns personliga rådgivare och medhjälpare; vakter; fängelsebesökare och hemliga agenter samt notarier som omsorgsfullt insamlade bevis och arkiverade dessa för framtida bruk. Inkvisitionen disponerade ofta över egna byggnader med fängelser, förhörsrum, arkiv och bostäder. De fick antingen en fast årlig summa pengar till sitt underhåll eller vanligen en procentuell andel av den egendom som konfiskerats från dömda kättare. Vanligtvis var ett dussin rådmän närvarande vid ett förhör men deras roll var rent formell eftersom inkvisitorn inte var bunden att följa deras råd. Även en representant från biskopen var närvarande även om inte alltid biskop och inkvisitor samarbetade. Det fanns två olika inkvisitioner, det italienska som stod rakt under påven och den spanska som var mer fristående och löd under sig själv och den spanska kungamakten.



Så uppstod inkvisitionen:

Alltsedan apostlarnas tid har viljan att själv välja (val är på grekiska heter hairesis som sedan blev heresi, kätteri ) i frågor om tro och läror funnits och utgjort ett gnagande problem för kristendomen. Redan under Augustinus av Hippos tid på 400-talen kunde man räkna upp till inte mindre än 88 olika heresier. Dessa heretiker var främst enskilda intelektuella eller envetna pöbelshetsare och kyrkans gensvar var mycket begränsat. Dock växte kätteriproblemet markant under 1100-talet och därmed även kyrkans motstånd.

Under 1100-talet började hela områden i södra europa att visa tendens att antingen vilja rena kyrkan (valdenser) eller som katarerna ställa upp nya alternativ till den etablerade kyrkan. Alla sådana rörelser förföljdes av såväl världsliga myndigheter som av biskopsämbeterna.

Påven Alexander III föreslog mot slutet av 1100-talet att man skulle utse ämbetsmän som skulle ägna sig att spåra upp och eliminera kätteri. Han uppmanade även världsliga furstar att bistå inkvisitionen. 1179 utlyser han ett korståg mot mot de franska katarerna men detta visade sig vara ett misslyckat projekt. Hans efterträdare Lucius III utfärdade 1184 ett dekret som löd att biskoparna skulle vidta åtgärder mot sådana heretiker som katarer, humillianter, valdenser och arnoldister (som följde Arnold av Brescia som ansåg att kristna skulle bikta sig för varandra och inte nödvändigtvis för en präst och att påven borde avsäga sig all materiell makt). Dekretet fastställde biskoparnas inkvistionsrätt och att om någon överbevisades för kätteri skulle denne överlämnass till den världsliga makten för bestraffning. Dock var inte dödsstraffet inte officiellt även om medeltida kättare hade brännts på bål alltsedan tidigt 1000-tal.

Nästa påve Innocentius III vidareutvecklade och skärpte kyrkans inställning mot kätteri. Han var den första påve som betäcknade kätteri som förräderi. Eftersom katarerna hade spritt sig över hela Frankrike och Italien och det var svårt att väcka de lokala biskoparnas intresse för att kväva deras läror derigerade Innocetius III Cistercienser till Midi-området i Frankrike men de gjorde föga nytta. I stället skickade han dit andra som bättre ägnade sig åt predikan och själavård bla Dominicus – dominikanordens grundare.

När Albigeneserna i södra Frankrike ändå ökade i antal beslöt påven att använda vapenmakt mot dem. Han satte 1208 igång ett korståg mot dem och detta "krig" räknas som det första verkliga kriget mellan bekännare av den kristna läran. Påven fick i detta krig bistånd av den franske kungen Ludvig VIII vars trupper lyckades bryta ned allt motstånd. 1226 utfärdade den franske kungen en förordning om att kyrkan skulle dömma kättare och den franska rättvisan skulle verkställa straffen. Det var först under påven Gregorius som inkvisitionen fick sin slutgiltiga utformning som kyrklig institution. Till redskap för inkvisitionen använde påven med förkärlek de nya tiggarmunkordnarna, dominikaner och fransiskaner. Den absoluta sista handen lades på inkvisionen när Innocentius IV 1252 visade överseende med dess användande av tortyr.

 

Inkvistionens mål och fiender:

Inkvisitionens främsta mål var som jag tidigare nämnde att tillintegöra alla de kättarsekter som stred mot kyrkans läror. Dessa var speciellt katarerna och valdenserna. Dessa sekter var talrika och utbredda i en region kring Alperna och Pyrinéena från norra Italien och över Schweiz, de södra delarna av Tyskland och Frankrike samt norra Spanien. Inkvisitionen kämpade även mot alla slags häxor och andra personer som ansågs ha någon slags ockult intresse eller praktisering. Man skulle kunna säga att att de förföljde alla som på något sätt var oliktänkande.

Katarenas lära var att det fanns två gudar, en ond och en god. Den goda skapade den goda andevärlden och den onde skapde och styr nu den materiella världen, den onda världen.

Den onda guden har fängslat själen i människokroppen och döden leder enbart till att själen flyttas till en annan kropp. Om man lyckas komma ur detta olyckliga kretslopp kan få frälsning och komma till Gud. Katarerna förkastade inkarnationen och alla sakrament utom dopet eftersom de helt skillde på ande och materia. Dopet hade dock Kristus själv instiftat menade de.

Den andra stora gruppen kättare var Valdenserna som ansåg att man skulle följa Kristi

föredöme och leva ett enkelt liv i fattigdom och predikande. De menade även att påven skulle avsäga sig sin världsliga makt. Valdenserna förbjöds 1181 att träffas och predika. Detta svarade med att de predikade allt ivrigare och snart skickade påven den heliga inkvisitionen efter dem. Valdenserna började att organisera sin egen kyrka med egna biskopar, präster och diakoner mm. Valdenserna förkastade det katolska präserskapet som medlare mellan gud och människorna och hade en frigjord förkunnelse av bibeln, vem som helst kunde göra detta. Lika var det med de få sakrament som de hade tagit till sig (bikt och nattvard), det kunde vem som helst praktisera. Nattvard delades ändå bara ut en gång om året.

På 1400-talet tycks det att valdenserna skulle ha radikaliserats och skulle ha förkastat hela den enligt dem "onödiga" yttre delen av kyrkan så som kyrkobyggnaden, altaren och vigvatten mm. Valdenserna anklagades ibland för att ha varit djävulsdyrkare men detta är dock fel och bara ett förtal från katolicismen.

 



Den inkvisitoriska proceduren:

Inkvisitionen började alltid sina undersökningar med en allmäm uppmaning till vittnen och brottslingar att träda fram. Detta kallades för generalinkvisionen. De anklagade som bekände och ångrade sig, återupptogs i kyrkan efter botgöring eller något annat mildare straff. Mot sådana som inte erkände eller frivilligt trädde fram vidtog sedan specialinkvisitionen. De anklagade fängslades och förhördes ingående, inte sällan under tortyr men även i detta skede kunde den som erkände komma undan lindrigt med livet i behåll. Under förföret ställs en rad listiga frågor till kättaren som inte kan svara på dessa utan att det verkade som om han var skyldig brott. Oftast erkänner de anklagade allt vad inkvisitörerna ber dem erkänna för att undgå mer makaber tortyr. Straffens hårdhet varierade efter hur grovt brottet var. Allt upp till livstids fängelse var vanligt medan dödsstraffet alltid var förbehållet dem som vägrade att bekänna, visa ånger eller återföll i brott. Avrättningar stod som tidigare nämnt den världsliga makten för. Ett vanligt straff för mindre brott var att få ge sig ut på en pilgrimsfärd till något avlägset mål och därmed botgöra sig. Andra milda straff var få gå med ett stort gult tygkors på bröstet, detta var ett tecken på ärelöshet eller att gissla sig.

Legenden om att riktigt stora antal kättare skulle ha bränts på bål går inte helt att styrka.

Den berömde inkvisitorn Bernard Gui i Toulouse lät bara avrätta 40 kättare under hela sin period på 25 som inkvisitor, det är mindre än två om året. Vanligtvis brukar det pratas om väldiga antal avrättningar. I Spanien på 1500-talet avrättades enbart ungefär en procent av de som granskades av inkvisitionen.

 

Den Svarta legenden:

Genom modern undersökning har forskare börjat komma överens om att inkvisitionen inte var så hemsk som det verkade. Att den makabra bild av tortyr och avrättningar till stor del enbart var en bild skapad av tyska, engelska och holländska protestanter. Detta ingick i ett propagandakrig mot det habsburgska Spanien.

Denna nya bild börjar sakta framträda genom att man har börjat studera det stora arkiv av inkvisitionsprotokoll som finns bevarat i Madrid. Vi får även stor kunskap om vilka de anklagade kättarna var eftersom protokollen är skrivna med nästan pedantisk noggrannhet. Detta arkivet är det som bygger på den spanska inkvisitionen. Det liknande arkivet för den italienska inkvisitionen är fortfarnade bakom lås och bom i något valv i Vatikanen. Påven har än så länge inte några tankar på att låta forskare gå igenom detta historiskt viktiga material. Materialet i den spanska inkvisitionens arkiv visar på att inkvisitionens verksamhet inte i första hand gick ut på att döda kättarna utan hade mer en slags folkuppfostrande funktion ute på den sydeuropieska landsbyggden. Att göra om böndernas urgamla hedniska föreställningar och ge dem en ny kristen världsbild en ny kristen moral.

Fredrik Hyltén-Cavallius HII 1999



Bild- och källförteckning

Ankarloo, Bengt: Inkvisitionen och den svarta legenden Populär Historia 2/91

Christensen, Torben: Kyrkohistoria 2 Lund 1979

Dowley, Tim: De Kristna Bristol 1980

Hicks, Jim: Häxor och häxkonster Danmark 1992

Nationalencyklopedin band 9 Höganäs 1992

Nordisk Familjebok band 12 Stockholm 1910

Svensk Uppslagsbok band 14 Malmö 1955

Testas, Guy: Vad vet jag om Inkvisitionen Italien 1998


Jag hittade även det gamla inkvisitionsarbetet som också det hamnade här.

Lund, AD 20030513 - Fredrik Hyltén-Cavallius - www.admetam.org